Porträttfotografi som konst

Porträttfotografi innebär att man fotar individer för att visa just dem istället för att fokusera på omgivningen. Bara för att en persons ansikte syns i ett foto så innebär det alltså inte att det kan räknas som ett porträtt, utan personen i fråga måste vara själva huvudmotivet. Ett passfoto är ett slags porträtt eftersom det går ut på att identifiera personen i fråga och foton på individuella elever i ett skolalbum är också porträtt. När en författare skall fotas för sin senaste bok eller när en persons bild tas inför en tidningsintervju är det också porträtt. En selfie är ett självporträtt.

Men vad skiljer alla dessa typer av porträtt från konstporträtt när det kommer till fotografi? Jo, att porträttet inte endast är till för att verifiera eller beskriva en individs existens, utan för att avbilda fotografens vision av denne. Det kan handla om att vilja dra fram den fotograferade personens karaktär eller att inte göra det, att avbilda dem som sin motsats. Eller så vill man avbilda en individ som en annan individ. Med andra ord ligger visionen hos konstnären, vilken i det här fallet är fotografen, och motivet är en människas ansikte.

Berömda porträttfotografer

Det finns ett stort antal fotografer som har specialiserat sig på porträtt som sin specifika konstform och de arbetar alla på mycket olika sätt. Den italiensk-schweiziske fotografen Christian Tagliavini, som nyligen ställdes ut på Stockholms Fotografiska museum, använder till exempel många medier som målning, skisser, bildmanipulation, arkitektur och historia i sina porträtt, där modellerna framstår som fantasifulla, nästan magiska individer från en annan tid eller dimension.

Amerikanskan Annie Leibovitz, å andra sidan, har sedan 60-talet varit en av de ledande porträttfotograferna med sina berömda bilder av celebriteter inom musik, politik, teater och film. Bland hennes mest kända bilder hör porträtt av Andy Warhol, Angelina Jolie, Liberace och Johnny Cash och hennes modeller poserar ofta enligt deras personligheter. Här handlar det både om fotografens vision men också den berömda modellens karaktär och därför ses Liberace i päls och guld medan Andy Warhol står och fotar fotografen.

Vill man gå bak i tiden upptäcker man snart att det sedan länge funnits högst kreativa och intressanta porträttfotografer. En av de mest banbrytande var britten Cecil Beaton, som var det brittiska kungahusets hovfotograf, men som också avbildade många aristokrater och kända personer från ungefär 1900-talets mitt. Beaton sysslade både med foto och retuschering, vilket på den tiden gick ut på att man målade direkt på fotot och han specialiserade sig bland annat på att göra korpulenta rika domare smalare i bilderna. Detta gjorde honom extremt populär, av förklarliga skäl, och ju mer framgångsrik han blev desto mer artistisk frihet tilläts han.

Några tips för porträttfotografer

En bra porträttfotograf kan skapa en bra stämning mellan sig och sin modell. Se därför till att göra modellen delaktig i processen genom att visa vid du gör och till och med låta modellen fota dig. Lång exponeringstid ger ljusa bilder och kort exponeringstid ger mörka, vilket gör modellen mer “himmelsk” respektive “grövre”. Hur du vill se slutresultatet ska bli beror på din vision. Lek och experimentera och ha gärna smink och olika bakgrunder tillhanda.